My behövde bara en sjukdag hemma och idag fick hon följa med till förskolan igen. Eftersom Jenny nu kliver in i ekorrhjulet igen, så blev jag tvungen att klona mig till två olika avdelningar. Detta betydde i praktiken att My mest fick klara sig själv med vetskapen om att jag bara var en korridor bort. Nemas problemas, varje gång jag tittade till så lekte hon bra med sina nya kompisar, och var egentligen ganska ointresserad av att umgås med mig, skönt!
Lisa verkar också ta det mesta med ro. Som vanligt ägnar hon mycket tid åt att betrakta alla barn och allt annat som är nytt, och sen efter lite spaning så stövlar hon in i gänget och gör likadant. T.o.m. lunchen lyckades bli den mest stillasittande hon presterat på typ ett halvår, grupptryck ska inte underskattas!
Såklart lite spännande med alla barn som sover små madrasser på golvet (och på varandra), men efter lite stökande så somnar hon efter fem-tio minuter och sover som en stock sin 1,5 timme. Jag överlät uppvakningen till pedagog-Anton, och hon verkade nöjd med det också.
Utcheckad och klar alltså, imorgon är det skarpt läge och vi har inte längre några hemmavarande kids på vardagar, heeelt galet!
För mig väntar också en ny tillvaro utan en arbetsplats att gå till. Jag fick sparken förra veckan. Eller rättare sagt, jag blev erbjuden en omplacering till en likadan tjänst som jag hade när jag gick in i företaget för åtta år sedan, med en nätt liten lönesänkning på ca 13 lax. Eller acceptera avsked från när föräldraledigheten tar slut (4 sept), arbetsbefriad och med fyra månadslöner. Valet blev ganska enkelt.
Att stanna kvar hade inte varit något annat än konstgjord andning. Stockholmskontoret hos Navtech har haft tuffa år bakom sig och jag kan inte se någon ljusning, HQ's agerande från Canada talar sitt tydliga språk, Stockholm är dyrt och ska bort. Synd bara att att de inte har stake nog att spela med öppna kort utan fortsätter att ljuga sin personal i ansiktet. Det ger tyvärr en förbannat bajsig eftersmak, och ja, jag är bitter!
Med detta som bakgrund känns det som att det kan vara lika bra att jaga vidare från ett lite mindre panikartat läge, med några färre kompetenta kollegor att slåss mot på arbetsmarknaden. Den som lever får se.
Nåväl, jag har ju lön några månader till, så ännu är det ingen större kris, utan jag ser det som en bra chans till lite välbehövlig kompetensbreddning genom främst Trygghetsrådet. Hoppas kunna visa framfötterna där och göra mig värdig några IHM-kurser eller liknande. Tror dessutom att 12 år i flygbranschen kan räcka, och att det skulle vara kul att prova på något annat, undrar bara vad?
Nu ska jag försöka nyttja dagarna till att inte vara hemma. Trygghetsrådets lokaler vid Kungsträdgården får bli min nya arbetsplats, eftersom man nog annars lätt trillar in i såpoperaträsket, -blä! Transportmedel får bli cykel i träningshastighet för att få lite fart på fläsket, benmuskler =roligare v.10 i St Anton! Kanske hinner jag ta en och annan skate-session också. Men om kommande statusuppdateringar innehåller för mycket skateboard får ni börja hacka på mig.
-Inom ett år gör jag nåt nytt och nåt kul!
Nu ser jag att jag mer eller mindre hijackade inlägget från mina duktiga och inskolade döttrar, vilket ju inte alls var meningen. Hoppas att ni kan förlåta mig nån gång i framtiden när ni läser "er blog".
My och Lisa, jag älskar er sanslöst mycket! Mina två år som heltidsfarsa har tveklöst varit de coolaste i mitt liv! Att skittrött vakna efter en halvtaskig natt med vetskapen att jag ska få hänga med er ännu en helt vanlig dag med lek, tjafs, hjärtliga skratt, skrubbsår, trappvurpor, pussel, bajsblöjor, låtsasutflykter och världens gosigaste kramar gör att mitt liv är fulländat redan vid 38 unga år!
Jag har banne mig vunnit högsta vinsten och det försöker jag påminna mig själv om, även efter mer eller mindre sömnlösa nätter. Ibland går det bra, ibland lyckas jag mindre bra, men jag försöker iaf alltid se det härliga i tiden jag har med kidsen, även när jag går med intrampade riskorn i strumporna och ännu en stor klick ketchup hamnar på mattan.
I morse vaknade jag ledbruten på golvet nedanför Lisas säng. Skulle bara få henne att somna om mitt i natten, vilket tydligen slutade med att jag själv däckade där på golvet med endast en kudde och en för liten barnfilt. Typiskt dålig start, och jag minns tydligt att jag mumlade "dj-la skitunge" när jag borstade tänderna och masserade den stela nacken. Sekunden senare kommer nattens huvudperson springande runt hörnet in till toaletten med gosekaninen Sotis i högsta hugg:
"Kolla!" (mycket exalterad).
"Ja, godmorgon på dig också, kolla på vaddå?"
"Sotis bäääbis!", samtidigt som hon langar fram en liten leksaksnappflaska och sätter igång och matar kaninskrället. Jag är återigen lindad runt hennes lillfinger.
"Haha, har du sovit gott? Är du hungrig Lisa?"
"Jaaaaaa, yoghurt!!!" Hon försvinner runt hörnet igen, med riktning kylskåpet. Jag har fortfarande tandborsten i munnen.
Där vilar minsann inga ledsamheter. Livet är en lek, gråt gärna när du har en anledning, men låt för bövulen default-läget för sinnet vara positivt! Så vill jag leva mitt liv, tack för lektionen min älskade tvååring!
Hela scenen har utspelat sig medan My fortfarande snarkar ljudligt från den dubbelsäng där jag inte sov i natt. Sover gott och bekymmerslöst, så vill jag också leva mitt liv... -Hmpf!
Yoda och Yoda.
Dagen blev förresten skitbra!
Lisa är officiellt förskolefärdig och My cyklade omkull ordentligt för första gången när hon missade att svänga förbi en bom på cykelvägen. Då grät hon.
Sen reste hon sig upp och trampade iväg igen, glad över att kunna cykla. Så var det med det.
Nog med blödiga präktigheter, nu är det snart läggdags. Jag är övertygad om att hela familjen får sova gott hela natten, tills motsatsen eventuellt bevisas...
(Förresten så gillar jag Jenny ganska mycket också).
.JPG)
Inlägg
