Syskonkärlek!

Vi blev alldeles varma i hjärtat när vi såg hur My fick Lisa att skratta riktigt hjärtligt för första gången. Och hann få det på film... Det gurglade och ingen kunde framkalla det förutom My. Så himla gulligt!

Vårdguiden på kortnummer...

...de har nu återupprättat en del av sin heder. Mer om det snart.
Efter knappt två internetfria veckor på ön Koh Kood är vi nu tillbaka på Koh Mak. Vi kör ännu en uppdatering i bildform.

Koh Kood ligger ytterligare lite längre ut från kusten, ca 45 min med speedboat.


Redan på Koh Mak stötte vi ihop med familjen Strömberg, men eftersom vi inte klickade riktigt så flydde vi till Koh Kood. Helt i onödan visade det sig, eftersom pappa Magnus (eller Angus på My-språket) kom cyklande i värsta Tour de France-stil bara efter någon dag. Sen fick vi dras med dem en hel vecka till. =)
De visade sig vara ena hejare på rikssvenska med svag brytning på dalmål, och förstahjälpen-kit. Här syns Mamma "Anli" (Annelie), "stora Sisa" (Lisa) och lillebror Sigge som ska ha en tå-tapperhetsmedalj.


Sigge blev snabbt Mysans favvo-kille.


Lisa är fortfarande brunbränd som en alvedon, -en väldigt glad alvedon! Och numera vänder hon sig från mage till rygg så nu kan man inte lämna henne på sängkanten...


My gungar lite på första stället vi bodde på "The Beach Natural Resort"


Vår värmländske vän Lennart som blev Mys fiskmatarkompis. -Viss likhet med "faffa".


Vi fick nys om ett ställe som ett annat svenskt par upptäckt av misstag. De hade kört vilse på sin hyrmoppe och tydligen hamnat på en helt öde paradisstrand. Ett snabbt SMS till Gonzalez/Lundberg att "nu flyttar vi hit", och ett dygn senare satt vi alla och firade den mycket viktiga dagen 22 nov.


Helt ensamma med kristallklart vatten, vit sand...


...osså familjen Strömberg som fortfarande inte fattat piken med vårat flyttande.

-OK, nu är det kanske dags att klargöra för andra läsare som eventuellt missar ironin att dessa tjommar är riktiga hedersknyfflar och perfekta skidkamrater i framtiden. Pappor i backen och mammor på spa alternativt After Ski.
-Förresten så ringde just 1940-talet och ville ha tillbaka sina ord...

Fru Pepparkaka, fröken Plask och lilla bleka Sumo.


My blir mer och mer mån om sin syster. När någon servitör på "Dusskangen" (My-lingo för restaurangen) knycker henne vid middagen, hojtar hon snabbt "Lämma baka Sisa!"


Nova lär ut nya färdigheter, kissa mot palm iklädd armpuffar är roligt!


Tyvärr tas det även nåt steg tillbaka i utvecklingen. Allt åker plötsligt in i munnen igen, och det känns inte helt OK när det visar sig finnas en förkärlek för fottvättsbaljor och upphittade strandfynd. På bilden nedan har Marcos fixat kokosnötsmellis, men nu börjar det bli dags att återuppta berättelsen om Vårdguiden-samtal nummer två:
Middag med tre tvåbarnsfamiljer. Kaoset är totalt hos Stockholmarna, och Dalafamiljen tittar på med stora ögon. Pappa Bäcklin uppehåller My i en hörna men måste gå på muggen. My stolpar lydigt iväg till mamma, och pappa smiter in. När jag kommer ut igen står My med ett decilitermått maskintvättmedel i handen och pulver i pannan och säger leende "gott!" Skit. Vi har ingen aning om hur mycket hon fått i sig (eller något över huvud taget). Traditionsenlig panik och tre engagerade familjer. Samtal till Vårdguiden och snabb vidarekoppling till giftinformationscentralen. Ingen fara för frätskador tydligen, men eventuellt kan det bli en allergisk reaktion. Puh! Orolig natt och ser fram emot en lugn ny dag.


Nu kommer historien om Vårdguiden-samtal nummer tre:
Nästföljande morgon. Mamma Bäcklin har fått order om att varva ner med en försenad födelsedagsmassage efter frukost. Hon är borta i exakt två minuter innan det låter "VVVOOOOFFFF-YYYL-GRÅÅÅÅÅT!!!" inne på "Dusskangen".
Samma församling som föregående kväll sitter nu och avslutar sin frukost. Barnen leker/springer/terroriserar runt i lokalen. Resortägarens hund ligger under ett av borden. Det visar sig att den inte uppskattar att bli ryckt i svansen innan morgonkaffet. Om det är ett bett eller en klösning får vi nog aldrig veta, men hipp som happ så är det plötsligt dags att skaffa sig lite rabies-kunskap. -Hej Vårdguiden, det är vi igen. Tre öppna skrapsår i skalpen och två märken i pannan där det dock inte har gått hål.
Rådet är att så länge jycken är frisk så är det ingen fara, men hur ska vi kunna vara säkra på det? Ägaren pratar precis noll ord engelska förutom "yes" och "understand". Han är dock den mest hjälpsamma personen vi träffat och han ser vår oro, så när vi lyckas förmedla ordet rabies så ringer han någon kvinna, pratar lite med henne och räcker sedan över luren. Hon förklarar på något knagglig lågstadie-engelska att han kan köra oss till sjukhuset om vi vill...


Ambulans-flakmoppen lastas och så bär det av längs Koh Koods huvudväg för att förhoppningsvis få prata med en engelskspråkig läkare. En bra resa visar det sig. Dels för att My älskar att åka moppe och se saker, dels för att vi fick lugna besked. Läkaren lugnade oss och kunde tolka från ägaren att hunden är fin och får rabiesvaccin varje år så det är nog frid och fröjd. Han ser dock ingen nackdel med att ge My en behandling för säkerhets skull, så vi kör på det. Efter lite gråt och tandagnisslan över sprutan så är eländet över, ända tills vi går ut för att betala. Där får vi ett vaccinationskort som förklarar att behandlingen innebär fem sprutor som måste tas på exakta datum den närmaste tiden (den sista på julafton) -Yey! Nåja, nu är det gjort och spruta nr 2 har vi redan hunnit ta när dessa rader skrivs. Nr 3 ska vi ta på onsdag på Koh Mak. My är en hjälte när det gäller att "åka dottor, ta puuta".


Nog med pyton i denna rapportering. Kajaker till låns, mycket uppskattat!


Vilken bländande paddelteknik!


Pudersand och kristallvatten i världens största badkar.


Vackra (och ödmjuka) badpojkar i palmgungor.


Världens vackraste barn. När man är åtta är det ju hög tid att ta hand om sina småsyskon hela dagen, -eller hur?!


DAMP-Marcos har turligt nog med sin Slakkline som vi kan leka med när dagarna blir för långa. Här tar han Nova med på en lin-promenad.


Vi balansbefriade slackers får roa våra döttrar på annat sätt, bad med hopp känns som ett mer lagom alternativ.


-Trevlig advent på er allesammans, vi stannar ett tag till.


PS till familjen Strömberg:
-Hoppas er hemresa gick bra, och vi hörs snart igen (om vi kommer hem helskinnade utan er assistans och förstahjälpen-kit)!

Taskig uppkoppling...

OK,

kanske det trakigaste blogginlagget pa ett tag.

Vill bara meddela att vi nu installerat oss pa Koh Kood. Vi har dock valdigt begransad tillgang till natet sa forvanta er inte sa mycket pa uppdateringsfronten de kommande fem dagarna. Vi drar troligen harifran pa mandag. Vart vet vi inte an.

 

Over and out,

Backlins

Sista frukosten på Koh Mak

Efter lunch åker vi speedboat till Koh Kod och det är lite svårt att tro att det är lika bra där. Men vi måste ju testa nåt nytt för att få veta :) Hej så länge!

Det lunkar på

Vi blir kvar på Koh Mak några dagar till. Kan inte riktigt släppa vår fina strand... Livet här är så enkelt. Vi gör inte många knop, dagarna ser likadana ut. Vaknar, smörjer, äter frukost, badar, hoppar studsmatta, badar, läser, gosar, sover lunch, tar massage vid stranden, badar, äter, badar, duschar, slår mygg, gosar, lägger barnen, äter, läser, kollar film, skypar, sover. Typ :)

Vi har träffat två urtrevliga svenska familjer med lite äldre barn och My svansar efter dem och ska göra allt de gör, det är så gulligt. Sigge, 5 år, är hennes favorit.

Kvällsdopp i solnedgången (och i klänning...). Betty, Fanny, Lisa d.ä., Sigge, My, Lisa d.y. och Martin.


Smoothiefika


Sigge och My studsar


Dusch med finaste utsikten!


Ordning och reda


My älskar sina lurar med musik och dansar runt i restaurangen när hon inte vill sitta still längre (vilket sker efter 2 minuter)


"Mamma kini My kini"


Life is good!


Kasslerhängmattor är inte så sköna som de ser ut


Kul gunga även för vuxna barn :)

Blöjbyte i en båt! My har nästan aldrig blöja på dagarna och börjar få koll på att hålla sig och säga till före (även om det händer olyckor då och då). Hon vill dock inte gå på toaletten utan vill att vi ska sätta på blöjan när det är dags. Nu gör vi av med 2 st/dygn så de räcker nog tills vi kommer hem igen, hehe. och kanske blir hon blöjfri under tiden. Hon börjar bli så stor, vår lilla tjej!


Många torn ska byggas

Varenda kväll måste man stå ut med den här utsikten...

Fars dag

Mossan är lite risig i kistan så fassan hänger själv med töserna, förutom vid matning då mamma Mu kommer ut.

Grattis Martin, Jan och Curt-Hugo idag!

Allt bra

Lisa mår finfint igen och vi alla sov gott hela natten inatt så nu är vi utvilade, på gott humör och livet leker igen. Enda skillnaden är att Lisa numera får brottas med ett myggnät ovanför nästippen nästan jämt ;)

Mitt livs värsta natt...

Bläää, ett sådant här inlägg hoppades jag att jag aldrig skulle behöva skriva. Det blir förvirrat, för det är förtvivlat mycket tankar som snurrar i skallen just nu. Förmodligen ofiltrerat och ovårdat språk också, men det är vad det är, och jag förmår inte mer just nu.

Klockan är 05:30, och ingen vuxen har sovit en minut... Jenny och Lisa är just nu på väg till sjukstugan, jag sitter ensam med en sött sovande My och måste få skriva av mig. Helt klart är iaf att vårat paradis snabbt blev ett inferno. Berättelsen blir nog av det längre slaget, och kanske inte jätteintressant för de flesta av er som läser, men jag vill ha det som en noggrann dagboksanteckning för att komma ihåg denna helvetesnatt.

Först lite bakgrundshistoria:

My har sovit väldigt dåligt ett par nätter, och den trötta familjens moral sjunker och det blir kämpigt. Denna natt började som de tidigare, att hon somnar sin vanliga tid, men sen vaknar hon före midnatt och vägrar sova vidare. Hon börjar skrika och hojta så att Lisa vaknar oavsett om vi pratar med henne eller försöker ignorera henne, och så där håller det på i 2-3 timmar. Det verkar som att hon gör det av rent djävelskap och hon skrattar oss rätt upp i ansiktet när vi till slut tappar besinningen och skriker.

Denna natt började precis likadant som de tidigare, och vi blev så klart förbannade redan vid första tecknet. Strax efter 02 efter mycket frustration och några väl valda ord (hot om bortadoption och Blocket-annons) så verkade saker och ting stilla sig och vi börjar så smått slumra in. Plötsligt ett panikskrik och jag flyger upp för att kolla, eller snarare skälla på My. Hon sover. Lisa däremot ylar som en stucken gris, något vi aldrig tidigare hört!

Upp med ungen, helt otröstlig. Amma, fortfarande otröstlig. Av med pyjamasen och nu ser vi att hon har en liten rodnad på ryggen. Biten!!! Av vad?! Lisa skriker hysteriskt, och vi försöker förtvivlat förstå. -Panik!

My sover nu av någon anledning bättre än någonsin...???

Jag börjar rota i Lisas lilla vagnsinsats som hon sover i, och plötsligt krälar värsta monstret emot mig! Jag skriker och boxar och slår med knuten näve allt jag kan ner i vagnsinsatsen, äcklet krälar vidare. En drygt 10 cm lång brunaktig tusenfoting med nån tvestjärtsklo i bak är allt jag hinner uppfatta i kaoset, och den fan vägrar dö! Plötsligt är den dessutom borta, försvunnen! Jag skriker, Jenny skriker ännu högre från sängen, Lisa gråter hysteriskt och My sover.

Vad göra?!

Vi kollar igenom reseapoteket och ser vad vi har som skulle kunna bättra situationen. Vi läser bipacksedlar och fattar att Betapred verkar bra mot insektsstick och ormbett och liknande. Men den är receptutskriven till My, och vi törs inte följa den doseringen. Ringer efter ett tag till Vårdguiden för att få moraliskt stöd. Vårdguiden har varit fantastiska att ha på hemmaplan, men nu kan jag ärligt talat inte annat än kräkas över hur kärringen hanterade oss. Så fort jag nämnde Thailand så började hon rabbla paragrafer om att de omöjligen kunde uttala sig och att vi i princip fick skylla oss själva. Jag försökte förklara att det enda vi behöver är ett utlåtande om dosering för en 11-veckors bebis, men hon kunde inte ens ge oss ett telefonnummer till Karolinska eller ett sjukhus som eventuellt skulle kunna skaka fram en läkare villig att ge en doseringsrekommendation! Istället klagade hon till en desperat barnfamilj att telefonkön måste avklaras. Ett nummer via Eniro eller hitta.se fick vi minsann fixa själva (på en nattsvart ö). -Satkärring!!!

Lösningen blev Nicolette, vår kära vän som alltid ställer upp och praktiskt nog har hängt en del med sin familj i dessa trakter och nu dessutom precis är färdig barnläkare. En snabb förklaring per telefon hur odjuret såg ut. Den skulle tydligen kunna vara giftig... Förklaring om anafylaktisk chock som nog inte var aktuell, men hur ligger det till med själva giftet?! Nu är det gråt och panik som gäller. Tusen tack för ditt stöd Nico! We love you!

OK, nu måste vi alltså bli säkra på vad det var som bitit stackars Lisa som nu börjat sansa sig lite grand. Jag misstänkte fortfarande att krypet trots allt fanns kvar i vagnsinsatsen eftersom den omöjligen kunnat krypa över golvet osedd. Jag trodde att jag vänt ut och in på allt, men plötsligt såg jag att det åter rörde sig innanför örngottet som vi dragit runt den lilla madrassen. Mycket riktigt, där var den! In i duschrummet med hela madrassen för fångst och eventuell utrotning. Kamera hängde med för dokumentation så att vi kan artbestämma även efter slakt, skor med bra sula, samt den tyngsta pocketbok jag kunde hitta. En lång stund senare vågade jag låta den kräla ut ur örngottet och ut i duschhörnan. Kameran smattrade för fullt medan den haltade och ringlade fram, (jag hade nog lyckats få in nån snyting ändå).

------- Avbrott-------

Hej igen. Jenny kom just tillbaka med goda besked så nu blir det lite lättare att fortsätta berättelsen:

Efter studerande på behörigt avstånd genom kameralinsen så visade det sig att äckeldjuret inte rörde sig särskilt snabbt. Jag tog mod till mig och lyckades fånga det i en genomskinlig plastpåse istället för att stampa ihjäl den. Fick för mig att det kanske skulle vara bättre om lokabefolkningen fick se den live istället för på bild eller som en utsmetad sörja under min sko. Skakade påsen ganska hårt som bestraffning. Dubbla lufttäta påsar och nu ligger den i frysfacket. -Jag tror inte på karma.

Det här stället är totalt svart på natten, men lyckligtvis så var WiFi-modemet i restaurangen fortfarande igång, så nu var det till att googla fram bilder och se vad det var för kryp. Nicolette hade fortsatt söka information hemifrån som hon mailat över, och nu stod det direkt klart att skiten faktiskt mycket riktigt var giftig. Inte jättefarligt, men man råddes ändå att omedelbart söka sjukvård för infektionsriskens skull. Kändes mycket olustigt allra helst med tanke på Lisas ålder.

OK, detta är läget:

Klockan är 03:45 på en nattsvart bungalowresort på en pytteö och allt vi egentligen har är en internetuppkoppling, vi måste få vår 11 veckors dotter till läkarvård snarast. Paniken börjar nu smyga sig på väldigt påtagligt.

Vi lyckas hitta telefonnummer till nån i personalen genom en broschyr. Jag Skype-telefonerar och ber om ursäkt för mitt-i-natten-samtalet, det visar sig vara fel person som knappt kan engelska. Den Thailändska hjälpsamhetsapparaten är dock igång. En kvart senare kommer en sömnmosig vaktmästare in i restaurangen. Med sig har han någon sårsalva och har tydligen blivit kontaktad av kvinnan jag pratade med i telefon. Jag viftar febrilt och pekar på bilder på tusenfotingen och "very small baby". Bollen är hemma. Ytterligare en halvtimme senare har fyra personer dragits in i hjälppatrullen. Resortens general manager som heter Chain och pratar bra engelska är snart på plats och ringer febrilt för att få tag på öns läkare. Klockan är nu som sagt 05:30, och Jenny blir skjutsad av Chain till den nu nattöppna mottagningen.

Det blir ett snabbt besök. Knappt en timme senare är hon tillbaka. Äckelkrypet är tydligen inte jättegiftigt så ingen fara för den sakens skull, men den ska vara smärtsam som fanken. Stackars Lisa! Övervakning i 24 timmar ordinerat, samt lite smärtstillande, värre än så blir det förhoppningsvis inte. Puh!

Min hjärna går fortfarande på högvarv och jag kan omöjligt slappna av. Det blir ingen sömn inatt. Känner att skrivandet åtminstone gör att jag får något terapeutiskt att pyssla med. Nu sover mor och dotter sött samtidigt som storasyster vaknar. Klockan är 07:00, och en ny dag börjar för en synnerligen uppskakad och nu lite ödmjukare småbarnsfamilj på långresa. Vet inte om vi blir kvar här, allt känns bara fel just nu. Hoppas att solen, värmen och ett par lite espresso kan få en att se lite ljusare på tillvaron.

Om ni orkat läsa ända hit så hör ni säkert till familjen. Snälla ni, kom inte med pekpinnar, det är det sista vi orkar med just nu. Mitt livs värsta natt har nu blivit dag. Hoppas den blir bättre.

På en av informationssidorna som beskrev Thailands småkryp hittade jag följande;

"For conservation reasons please do not kill these animals, but catch them and free them in the wild."

-Skulle inte tro det. Nu ska jag gå och tortera ihjäl det vidriga kryp som skadade min dotter.

Hej från en ö långt bort från vårdguiden. Kramar till Nico och alla hjälpsamma Thailändare!

/En mycket trött Martin

Döda!

Det tilltänkta mordvapnet.

Offrets rygg.

Paradiset!

Nu är vi framme på Koh Mak. Nu känns det som 'riktiga' Thailand med bungalow och paradisstrand, som vi ju ville ha. Här finns inga butiker eller försäljare, bara massor av sand, kristallklart vatten och några få restauranger som hör till bungalow-ställena (och här finns otroligt nog wifi, hurra).Vi har bokat 7 nätter här och det känns toppen. My hittade direkt när vi kom mängder av leksaker som hör till stället. Byggare Bob-hjälmen och verktygslådan åkte på direkt. Här ser ni vår bunge och utsikten från den. Helt ok :)

På väg (eller våg)...

Tålmodigaste och tröttaste tjejen i Thailand väntar på vår speedboat som just nu har vindhold för resan mot Koh Mak.

På väg mot nya äventyr

Sista dagen på Koh Chang spenderades vid havet/poolen från morgon till kväll, med en liten paus i lekrummet som de glädjande nog har på vårt hotell.


My och hennes favorit som sparkade boll och lärde My aerobics under den gångna veckan.


En sista tur till lekrummet (och lite träning i gymmet för Martin samtidigt)


Tredje favoriten!


Även middagen intogs vid poolen ikväll. Myggen var också hungriga och anslöt när mörkret lagt sig. Så Lisa fick äta sin mat iklädd myggnät :)


Första bilden på alla fyra, tror vi minsann. Tanten bakom kameran är en historia i sig, men det lämnar vi därhän. Nu tar vi vår på tok för stora packning och drar ut på småöarna utanför i en vecka eller två. Eller tre. Vi får se. So long!