Tillbaka i sjukstugan på Koh Samet...

Först och främst, vi har det toppen!
Idag begav sig tre familjer ut på äventyr, Leffler, Sundh och Bäcklin1. Vi misstänkte redan före avfärd att barnvagnsramperna inte skulle vara helt färdiga, så Bäcklin2 med Axel-flaxel valde att stanna vid hemmastranden. Mycket fegt och ännu mera klokt!

I princip hela östra kusten av Koh Samet består av bukter med sandstränder. Dessa separeras av kuperade uddar med djungelpartier emellan. Genom dessa leder en gångstig som förbinder stränderna med varandra, om man inte vill promenera längs den 4WD-körbara kostigen som löper längs hela ön.

Vi har vid några tillfällen tidigare traskat dessa stigar för att se nya stränder. Idag gick vi riktning söderut ett snäpp längre... Stigen från just denna strand var smalare, slingrigare, brantare, varmare, djurigare, fuktigare än de tidigare och efter ett ganska långt tag så var den faktiskt inte alls. Bara slut. Borta. Finito. Snårskog, trassliga lianer, miljoner mygg och taggiga buskar. Slut på roligt äventyr, start på tråkigt äventyr.

Som tur var handlade det om bara de sista 100 metrarna innan vi anlände nästa strand, men det var så tätt och trassligt att man inte kunde se, så där och då kändes det inte så muntert, främst för våra tappraste krigare. Saga, Tyra, My, Lisa, Otto och lilla Asta.

Nåväl, fram kom vi och med ett snabbt svalkande bad och en glass i magen var allt svett och kli som bortblåst och vi kunde njuta av stranden som faktiskt var den finaste vi upplevt här på ön.

Hemresan fick bli med speedboat. Kul! Väl hemkomna på eftermiddagen slocknade Jenny som varit ganska sliten de senaste dagarna. Och när hon väl vaknade igen vid ungarnas läggning, gick det inte att dra ut på längre. Jenny nattade barnen så att vi skulle kunna åka in till byn för att besöka samma sjukstuga där My fick en rabiesspruta för ganska precis tre år sedan. Martin slängde hastigt och mindre lustigt i sig en maträtt som visade sig innehålla ägg. Det är ju praktiskt att klara av flera eländen samtidigt om man ändå ska till läkaren...

Lars vaktade kidsen medans vi hoppade upp på den skumpiga flaktaxin i kolsvarta senkvällen. Samma superproffsiga läkare som sist. Konstaterad öroninflammation med tre dagars ordinerad öronspolning på kliniken, värktabletter och antibiotikakur (som den rutinerade Jenny redan hade med sig hemifrån). Själv visade jag upp mina äggiga boxarögon och fick antihistamintabletter med krut i.
Man blir trött av dem...
Så god natt på er alla, vi har det härligt på en toppenö med sol och bad, supermat (iaf mestadels) och fantastiskt resesällskap! -Även om vi funderar på att amputera Jenny i höjd med halsen.