Sentimental morgon...

Mitt under frukosten slog Lisa ut med armarna som för en stor kram, började darra på underläppen och utbrast "Leeena".
-Hur är det Lisa, vill du träffa Helena?
"Aaaa, saaaknar Leeena!"
Häftigt att se hur tankar och känslor plötsligt kan komma över en tvååring!

Scen två utspelar sig när jag står och diskar av efter frukosten, samma grej har även hänt ett par tillfällen tidigare i veckan;
My kommer promenerandes förbi med sin handväska över axeln och leksakstelefonen vid örat, ser ut som att hon är på språng någonstans. Följande telefondialog (fast perfekt som monolog, med pauser för svar etc).
-Hej farmor!
...
-Hur är det?
...
-Har Harry dött?!
...
-Oj. Hejdå!

Jag kan inte låta bli att fälla en tår. Hon funderar och grubblar uppenbarligen en del över det konstiga med döden, ändå tar det plats som en självklar del av en helt bekymmerslös lek.

Hittar inget bra sätt att dokumentera detta, så det fick bli den sanna glädjen över att själv klara 40-bitarspusslet istället. På första bilden var det viktigt att gömma det färdiga pusslet och att ingen skulle få se, men sen tog stoltheten över.