En lunch i mängden...

Den senaste tiden har jag många gånger skrattat högt för mig själv över hur pucko en lunch med en 1,5-åring kan vara. Jag försöker vara konsekvent med att lunchen ska vara en måltid där vi sitter ner och äter tillsammans, småpratar och har trevligt, mer än att det är en trycktankning av barn som annars ofta skulle vara betydligt enklare. Lite präktigt kanske, men förhoppningsvis leder det i längden till att måltider blir något positivt istället för motsatsen. Den som lever får se.

Nåväl, Lisa börjar få ganska bra koll på hur hon kan göra sig förstådd och kommunikationen blir bättre för varje dag, men fortfarande är resultatet oftast en timme där jag mest håller en monolog med lite för fånig barnpratar-röst och responsen kan vara helt goddag yxskaft;

Smaklig spis!