En mors reflektion

Senaste månaden har försvunnit i rasande fart. Jag har varit hemma själv med My och Lisa medan Martin jobbar sina sista veckor före han går på semester och lång pappaledighet.

Här kommer en reflektion, mest för min egen skull, för att jag ska kunna gå tillbaka och minnas denna tid när tiden går och detaljer glöms. Läs om ni orkar.

Först av allt: jag har två guldklimpar till döttrar! My har blivit en stor tjej som vi sitter och pratar med vid frukostbordet, och vi kan skämta och skratta och sitta i famnen och mysa länge länge. Helt underbar är hon. Inte minst mot Lisa. Nu när Lisa blivit mer rörlig så tycker My det är riktigt kul med en liten "bebis" som hon kan jaga, krama, kittla och nypa lite...

Lisa däremot har varit lite av en gnällis sista tiden. Mammig och ska hänga i hasorna och blir ledsen så fort jag går 2 meter ifrån henne. Otroligt enerverande, men jag försöker tänka att det går över snart, för det gör det ju. När hon är på bra humör så är hon en bestämd, glad, lekfull tjej som älskar sin storasyster mer än allt annat. Hon betraktar varje steg hon tar och lär sig så mycket av henne, både bra och dåliga grejer...

Jag är ju en person som gillar rutiner och har lagt mycket tid och energi på att få samma mat- och sovtider för båda, för att jag ska få en återhämtning varje dag, vilket verkligen behövs när man har båda själv. Nu sover de ca 1,5 timme samtidigt varje dag, och då har jag INTE städat, diskat, plockat tusen legobitar eller något annat trist, utan jag har, sedan i januari när jag började vara hemma själv med Lisa, och fram tills nu, ägnat den tiden till saker jag gillar att göra. Senaste veckorna har jag lagt mig i soffan och lyssnat på dagens sommarpratare som infaller samtidigt som de sover varje dag. Har vi inte varit hemma, så har jag träffat kompisar, satt mig i parken och läst en bok eller bara tagit en kaffe i all tysthet. Alla "måsten" får helt enkelt göras när barnen är vakna, tillsammans med dom, eller när Martin kommit hem från jobbet. Beslutet kan låta lite fånigt, men för mig har det varit värt mycket och den återhämtningen gör att jag orkar ha energi och tålamod hela dagarna (well, nästan alltid :) ), för långa dagar, det blir det, oavsett hur bra vi har det.

Barnen vaknar mellan sju och halv åtta, och somnar mellan sju och halv åtta på kvällarna. Vi lägger dom oftast samtidigt och de gillar att dela rum och verkar finna ro i det. På morgnarna hör vi ofta "Lisa, Lisa, Liiiiiisa" från deras rum, och då står My och försöker väcka henne. Och Lisa vaknar med ett leende! My sover oftast som en klubbad säl på nätterna men Lisa har varit lite tjorvig och vaknar ibland och så måste vi gå dit och bädda om henne för att hon ska somna om. Ibland nöjer hon sig med att hon får sin kanin under armen, ibland trycker vi i en ljuddämpare (dvs en napp, som vi både älskar och hatar...) och nån gång får hon välling om hon ätit dåligt på dagen. Men vi ska inte klaga på våra nätter, ofta sover de bra hela nätterna, och framförallt sover de inte i våran säng, vilket vi alla tycker är skönt, tror jag.

Att ha båda hemma kräver som sagt en del planerande för att få en fungerande vardag, och ibland blir jag galen på att det är stökigt, smutsigt, riskorn som fastnar i strumporna, yoghurt som skvätts på väggen, etc, och det som slukar mest energi är all mat som ska produceras. När frukosten är bortsanerad, så har man ett par timmar tills lunchen ska fram. Och efter det är det mellanmål. Och sen middag. Jag ägnar mer tid i köket än någonsin... och till slut får man idétorka och steker blodpudding flera dagar i veckan... Och det är så trist för jag gillar att laga mat, men hur ska man få tid? Och när man väl ägnar en timme till en rätt och My äter en liten tugga och sedan går från bordet, ja då kokar jag inombords... Efter en tids fajter om maten så bestämde vi oss för att sluta tjata helt. Åt hon inte en tugga så var det så. Hungrig blir hon tids nog och då får hon väl äta mer nästa dag. Nu fungerar det mycket bättre, och vi har oftast kul vid bordet och bryr oss inte så mycket om hur mycket hon kladdar eller hur mycket hon äter. Bra för oss och för husfriden. Vem bryr sig om fem år? Välj dina fajter med omsorg, liksom. Man gillar ju inte att höra sig själv säga "nej" för hundrade gången på en dag, till slut blir man trött på sin egen gnälliga röst.

Slutligen: så här i efterhand ångrar jag att vi satte My i förskolan i januari, när jag ändå var hemma med Lisa hela våren. Jag kände mig stressad varenda dag, för att hinna till förskolan med båda barnen före kl 9 och att hinna hämta före 15. Snabba frukostar, stressiga påklädningar och tjat och gnat. Visst, jag hade inte fått lika mycket ensamtid med Lisa på dagarna, men jag tror ändå att det hade varit enklare och skönare för oss alla tre att inte ha några tider att passa och kunna ha mer frihet. En klyscha kanske, men den här tiden kommer ju verkligen inte tillbaka. I september börjar jag jobba, spädbarnstiden är över och nu ska man jobba i 30 år till... Låter helt sjukt, men så är det ju. Jag är så tacksam för att vi har möjlighet att vara hemma varsitt år med båda barnen. Det är en otroligt intensiv tid och stundtals känns det som att hjärnblödningen är nära när båda barnen okynnes-gnäller, men de där stunderna av total kärleksförklaring som man får när man minst anar det, är värt varenda grötkladd på nytvättade klänningen.


2,5 år sedan


11 månader sedan


Första syskonpussen efter att vi kommit hem med Lisa från BB


För någon månad sedan, i favoritrummet - duschen.


Lisa är Mys lilla hund, som springer (kryper) efter det hon kastar.


Vi brukar busa lite i Mys säng före de ska sova middag, och det här vill man gärna ha på näthinnan när dagen är som jobbigast.

Till sist vill jag bara ge ett litet tips som sätter perspektiv på våra vardagsbekymmer - lyssna på sommarprataren Monika Nyström. Hennes berättelse är en sådan som slår mig rakt i magen och ger mig styrka vid jobbiga stunder.